Jag är inte jättebra med ord. Jag vet inte riktigt hur jag ska försöka förklara för er hur det har varit att vara tränare till dessa underbara tjejer de senaste tre åren, hur jag ska förklara vad det har givit mig. Hur sätter man ord på känslor? Så jag tänker inte göra det, jag vet att de som känner mig vet hur mycket glädje mina tjejer har gett mig och jag vet att mina vänner som just nu är i samma situation vet exakt hur jag känner. Och den dag jag vill gå tillbaka för att läsa om det, så kan jag alltid prata med dem istället. Det räcker för mig. Så därför räcker det för tillfället att skriva: mina bästa handbollsbrudar i HHK F-99, ni är grymma och jag är så stolt över er. Jag kommer sakna er så otroligt mycket! ♥